This is a tribute to Collin and Kelly -- and for everyone else out there who have lost a loved one.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

I just can't believe you're gone, still waiting for morning to come.

When I see if the sun will rise, in the way that your by my side.

Well we got so much in store.

Tell me what is it I'm reaching for, when we're through building memories?

I hold just the day in my heart.

You always used to say: I should be thankful for every day.

I never believed until now.

I know I'll see you again, I'm sure.

No it's not selfish to ask for more.

One more night, one more day, one more smile on your face,
but they can't take yesterday.

They can take tomorrow and the plans we made.

They can take the music that we'll never play.

All the broken dreams, take everything.

Just take it away, but they can never have yesterday.

They can take the future that we never know.

They can take the places that we said we would go.

All the broken dreams, take everything.

Just take it away, but they can never have yesterday.

I thought our days would last forever,

but it wasn't our destiny.

'Cause in my mind we had so much time,

but I was so wrong.

No, I can, believe me.

I can still find the strenght in the moments we made.

I'm looking back on yesterday.

Youtube: http://youtube.com/watch?v=Scm4oAYYbIg

SO HOW DID IT GO?

Onsdagen den 11 Juni kl 09.00 hade jag min immigrant visa inteview på Amerikanska Ambassaden i Stockholm. Väl förberedd, med alla mina papper, fotoalbum etc, gav jag mig iväg i GOD tid innan intervjuen skulle vara. Jag beräknade att en halvtimme innan borde räcka. Tji fick jag.

Efter att ha hoppat av bussen vid Ambassaderna, bussen stannade framför Italienska ambassaden, så bytte jag till mina nya "sofistikerade" skor och promenade det korta avståndet till Amerikanska. OJ! var min första reaktion. Utanför byggnaden, man måste nämligen komma igenom en säkerhetskontroll för att ta sig in i Amerikanska ambassaden, så är det kö. Det är lång lång kö säkert på 20-25 personer. Okej tänkte jag, chillt, som stereotypisk svensk ställde jag mig längst bak i kön. Vilket jag inte borde ha gjort, men det insåg jag inte förrän långt senare.

Kön gick av bara snigelfarten. Ungefär en person kom in var femte minut, vilket med snabb huvudräkning gjorde att jag insåg att jag skulle komma försent till min intervju. Klockan tickade vidare och snart var klockan nio. Jag hade fortfarande säkert tio personer framför mig. Nu började jag nästan bli gråtfärdig. Jag skulle missa min intervjutid och jag skulle säkerligen bli hemskickad och ombokad för en ny intervju. HELVETES HELVETES HELVETES.

En timme senare står jag äntligen längst fram i kön. Uppmärksamma eEN TIMME SENARE, vilket innebär att klockan är halv 10. Jag vill bara gråta. Sedan råkar jag snegla på skylten längst fram i den kö jag stått och väntat; If you are applying for a non immigrant visa- stand here. Hjärnverksamheten börjar sakta ta form och jag sneglar på en skylt som står bredvid- vars kö är TOM; If you are applying for an immigrant visa - stand here. ÅH! ÄNNU MERA HELVETES. Jag har stått i fel kö hela den här tiden. Nu vill jag bara slå mig själv och gråta ännu mer. Hur klantig kan man vara? Men som stereotypisk "dum" svensk, ställer man sig som sagt alltid sist i kön, utan att ifrågasätta varför. Jag frågar bara VARFÖR?

Hursomhelst, säkerthetskontrollen går alldeles utomordentligt. Vakten är trevlig och lugnar ner mig genom att säga att allting är okej. När jag väl kommer fram dit jag ska, det känns ungefär som att stå och köa vid kundtjänst, och dessutom brydde sig ingen om att jag var försenad. Det var tydligen ändå köordning på hela skiten. Jag får prata med två personer- först en svensk kvinna som ser till att alla mina papper är iordning. Alla personer man pratar med står bakom skyddat glas, typ som på banken för det är både folk som väntar i samma rum där man få stå och prata. Sedan får jag sitta ner ytterligare i en halvtimme och vänta och sedan får jag äntligen prata med en amerikansk man. Detta är "intervjuen". Den tar ca 5 minuter och sen blir det ett CONGRATULATIONS- you will be granted your visa.

Dock kan jag inte riktigt vara glad än. Det saknades nämligen ett papper som ambassaden behövde för att jag ska få visumet hemskickat- ett adoptionsbevis. Så dom kräver ett domstolsbeslut på att jag är adopterad... dock har vi bara ett på indonesiska och svenska...

Fortfarande orolig att det kommer krångla.. hittills har jag ju inte haft turen på min sida :/

Wish me luck!