Den här veckan sniglar sig verkligen fram. Det känns som om tiden gör allt för att j-vlas med mig. Bokstavligt talat. Dagarna känns som år. En vecka känns som en evighet. Är översättningen inte färdig imorgon måste jag vänta ända till måndag, och det är ytterligare en evighet. Just nu känns det som om allting är ljusår bort. Nätterna är värst, jag har svårt att somna. Känner ingen ro i kroppen, det enda som hjälper är om jag får höra Ryans röst i telefonen och sen får jag helt enkelt låtsas att han ligger där bredvid mig. Och efter sisådär 1-2 timmars vridning och vändning så brukar jag tillslut somna.

Just nu är AK, Johan, Sofie, Rickard, (ålänningarna) Anna och Rikard (Hovalänningarna) hos Ryan. Alla mina söta kompisar som skulle komma och hälsa på mig. Dom åker från Milwaukee igen i helgen, en vecka före jag kommer. Det var ju inte meningen att det skulle bli såhär.

NÄR, NÄR, NÄR får jag också åka???

Yeah right....... detta inlägg hittade jag i Januari som jag tydligen ska ha skrivit. Jag säger bara: YEAH RIGHT!!!!!!! :-(

February is looking bright you guys, last news Ryan and I heard was from the senator: counting from the 8th of January we should be recieving a final decision about my moving over visa within 60 days.

Trying to ignore the back voice in my head- telling me not to get my hopes up AGAIN- I am actually seeing myself with my husband before March. Is that to much to ask for?

........tydligen var det det!