Det här är den SÄMSTA midsommaren någonsin!!!!

Jag känner mig genomrutten och tragisk. Jag kan inte ens vara ledsen längre. Jag gråter fast det kommer inga tårar. Jag känner mig tom. Jag har ingen ork längre, ingen ork till vara social, ingen engergi till att ha ork, ingen glöd till nåt. Tomt är vad det är. Jag äter inte, är aldrig hungrig, tränar inte längre. Jag bara går omkring som om i en dimma. En dimma utan slut. Jag ler, men gråter inombords. 3 veckor till av det här och jag går under.

Det här är den SÄMSTA midsommaren någonsin!

Hej alla mina vänner--

tyvärr så går det inte riktigt som jag vill med min USA-flytt. Det var ju meningen att jag skulle ha åkt nu i veckan eller åtminstone i början på nästa. Men så blev inte fallet (Vem är förvånad????)

De dokument som ambassaden ville ha som bevis på min adoption blev tillbakaskickade i onsdags med en lapp där det stod: Because these papers are not in english they will not be accepted.  Please have them translated into english.

Piece of cake, tänker ni säkert. Dessvärre handlade det om 8 sidor på indonesiska. Efter mycket om och men, gråt och frustration får jag tillslut reda på att det inte finns någon auktoriserad indonesisk översättning. Oj oj oj, nu blev det lite jobbigt.

Som tur var hittar tillslut pappa ett dokument från Bodens tingsrätt där det står att mina föräldrar har fått vårdnaden om mig, så då räcker det bara att få det dokumentet översatt till engelska. Samt ett bevis på att jag har bytt namn. DAH, undrar varför jag råkar ha ett svenskt pass och personuppgifter från Svenska folkbokföringen???? Dumma system!

Hursomhelst, nu får man bara bita ihop och acceptera faktum. Jag har fått reda på att min översättning inte kommer vara färdig förrän 30 juni, vilket innebär att jag blir kvar i Boden åtminstone 2 - 3 veckor till.

HUVVA!!!!!!!!! 

The greatest thing you'll ever learn

    is just to love and be loved in return.

--Never take LOVE for granted.

    --Never think LOVE is easy.

        --Never doubt that LOVE will always conquer and win in the end.

            --Never loose faith in LOVE.

This is to my husband- for being there in sickness and health, the good and the bad-- I love you!

COME WHAT MAY

Never knew I could feel like this, like I've never seen the sky before.

Want to vanish inside your kiss, every day I love you more and more.

Listen to my heart, can you hear it sing?

Telling me to give you everything.

Seasons may change, winter to spring.

But I love you, until my dying day.

Come what may. Come what may.

I will love you, until my dying day.

Suddenly the world seems such a perfect place,

suddenly it moves with such a perfect grace.

Suddenly my life doesn't seem like such a waste,

and all evolves around you.

There's no mountain to high, no river to wide.

Sing out this song and I be there by your side.

Storm clouds make gather and stars may collide.

But I love you, until the end of time.

Come what may. Come what may.

I will love you, until my dying day.

-- I love you!!!!!!

SO HOW DID IT GO?

Onsdagen den 11 Juni kl 09.00 hade jag min immigrant visa inteview på Amerikanska Ambassaden i Stockholm. Väl förberedd, med alla mina papper, fotoalbum etc, gav jag mig iväg i GOD tid innan intervjuen skulle vara. Jag beräknade att en halvtimme innan borde räcka. Tji fick jag.

Efter att ha hoppat av bussen vid Ambassaderna, bussen stannade framför Italienska ambassaden, så bytte jag till mina nya "sofistikerade" skor och promenade det korta avståndet till Amerikanska. OJ! var min första reaktion. Utanför byggnaden, man måste nämligen komma igenom en säkerhetskontroll för att ta sig in i Amerikanska ambassaden, så är det kö. Det är lång lång kö säkert på 20-25 personer. Okej tänkte jag, chillt, som stereotypisk svensk ställde jag mig längst bak i kön. Vilket jag inte borde ha gjort, men det insåg jag inte förrän långt senare.

Kön gick av bara snigelfarten. Ungefär en person kom in var femte minut, vilket med snabb huvudräkning gjorde att jag insåg att jag skulle komma försent till min intervju. Klockan tickade vidare och snart var klockan nio. Jag hade fortfarande säkert tio personer framför mig. Nu började jag nästan bli gråtfärdig. Jag skulle missa min intervjutid och jag skulle säkerligen bli hemskickad och ombokad för en ny intervju. HELVETES HELVETES HELVETES.

En timme senare står jag äntligen längst fram i kön. Uppmärksamma eEN TIMME SENARE, vilket innebär att klockan är halv 10. Jag vill bara gråta. Sedan råkar jag snegla på skylten längst fram i den kö jag stått och väntat; If you are applying for a non immigrant visa- stand here. Hjärnverksamheten börjar sakta ta form och jag sneglar på en skylt som står bredvid- vars kö är TOM; If you are applying for an immigrant visa - stand here. ÅH! ÄNNU MERA HELVETES. Jag har stått i fel kö hela den här tiden. Nu vill jag bara slå mig själv och gråta ännu mer. Hur klantig kan man vara? Men som stereotypisk "dum" svensk, ställer man sig som sagt alltid sist i kön, utan att ifrågasätta varför. Jag frågar bara VARFÖR?

Hursomhelst, säkerthetskontrollen går alldeles utomordentligt. Vakten är trevlig och lugnar ner mig genom att säga att allting är okej. När jag väl kommer fram dit jag ska, det känns ungefär som att stå och köa vid kundtjänst, och dessutom brydde sig ingen om att jag var försenad. Det var tydligen ändå köordning på hela skiten. Jag får prata med två personer- först en svensk kvinna som ser till att alla mina papper är iordning. Alla personer man pratar med står bakom skyddat glas, typ som på banken för det är både folk som väntar i samma rum där man få stå och prata. Sedan får jag sitta ner ytterligare i en halvtimme och vänta och sedan får jag äntligen prata med en amerikansk man. Detta är "intervjuen". Den tar ca 5 minuter och sen blir det ett CONGRATULATIONS- you will be granted your visa.

Dock kan jag inte riktigt vara glad än. Det saknades nämligen ett papper som ambassaden behövde för att jag ska få visumet hemskickat- ett adoptionsbevis. Så dom kräver ett domstolsbeslut på att jag är adopterad... dock har vi bara ett på indonesiska och svenska...

Fortfarande orolig att det kommer krångla.. hittills har jag ju inte haft turen på min sida :/

Wish me luck!

Imorgon gäller det- efter 1,5 vecka nere i Stockholm så ska jag äntligen på min stora intervju på ambassaden imorgon bitti klockan 9. Nervös? Naturligtvis. Mest nervös är jag för att komma försent eller för att jag har glömt nått. Förväntansfull. Absolut. Har absolut ingen aning om vad jag ska förvänta mig. Spänd. Massor. Och så nervös nervös nervös. Blir jag nu godkänd så blir det ju ännu mer nervositet. Jag har ju inte sett Ryan på 6 månader, oj hur såg han ut egentligen?

Tänk om, tänk om, tänk om.

Det är en massa tankar som virvlar runt i min hjärna för tillfället. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja reda ut dom. Om vartannat är jag nervös, sen blir jag förväntansfull, och ibland längtar jag som ett litet barn till julafton, och sen blir jag nervös igen. Mycket jobbigt. Det känns som om jag är på mitt livs vildaste berg och dalbana.

Jag har hunnit med mycket under mina veckor i Stockholm. Jag har både varit några dagar till Gävle och Åland. Jag har hunnit träffa: Sussie, Kattis, Sara, Tove, AK, Johan och min bror och hans familj.

Jag har haft en riktigt lyckad semester....

nu ska jag väl försöka sova. Imorgon bitti klockan halv 7 ska jag stiga upp och jag har en låååång dag framför mig!

XOXO

Nu börjar jag bli nervös så inni H-vetet!!!!!!!

VADDÅ?

Ska JAG flytta från trygga Boden?

Ska JAG flytta till ett annat land?

Ska JAG ha ett normalt förhållande?

Ska JAG flytta ihop med en kille?

HJÄLP!

Igår skulle vara min "soft" dag med promenad och sola nere på stranden. Vid 9tiden tog jag mig ut och bestämde mig för att ta en promenad/jogg till Farsta centrum, Sussie bor i Sköndal Centrum och sa att det tar ca 10 minuter att ta bussen till Farsta. Piece of cake tänkte jag och började spatsera i den riktning som jag trodde Farsta låg i. Ganska vågat för en norrbottning med dåligt lokalsinne men överraskande nog hittade jag lätt till Farsta. Jag gick runt lite och spanade in butikerna så jag visste vad som fanns. Så var det dax att ta mig tillbaka till Sköndal. Det, däremot, var inte det lättaste. Oj vad jag var lost. Lost lost lost.

Tillslut, efter mycket om och men, stridande känslor om min stolthet, så frågade jag en äldre dam om vägen. Dessvärre fick jag behandlingen av en sjuk spetälsk, hon vägrade titta på mig. Tillslut skrek jag i hennes öra: jag har gått vilse men ändå vägrade hon titta på mig. Sussie berättade senare att Farsta människorna är lite konstiga. Nästa kille jag frågade om vägen var i alla fall mer hjälpsam men jag tror jag räknade hans "Sköndaaaal, men det är ju lååångt dit" typ 10 gånger under vår 1 minuters samtal. "Joo jag vet" svarade jag, jag kom ju därifrån. Jag vill bara hitta vägen tillbaka. "men, men det är ju lååångt dit!. Tydligen vet inte människor här i Stockholm vad promenad och motion verkligen innebär. Det kan inte ha varit längre än 8 km fram och tillbaka. Jag hittade tillslut hem i alla fall.

Väl hemma, åt jag frukost, och satt och dividerade med Doodle.se angående ett par flygbiljetter till USA. (Jag återkommer om jag rekommenderar dom eller ej senare). Min strid verkar dock lönlöst, då mina vänner kommer tappa hela deras 5000 kr var på varsin resa till USA, dumma amerikanska ambassad som inte låter mig komma in i landet. Men jag avslutade ett ondsint email till Doodle med: jag har ett stort bröllop i USA nästa år och jag har många svenskar som har tänkt att komma. Så jag hoppas verkligen jag kan rekommendera er.

Sen bar det av till Farsta igen, men denna gång tog jag bussen.

Resten av dan spenderade jag nere på en gräsplätt i härliga solen. Sen kom Sussie hem från jobbet o vi käkade middag.

Idag är en ny dag och jag är påväg till Gävle!

XOXO

Idag har jag varit på äventyr. Sussie åkte till jobbet klockan halv 8 imorse, så då steg jag upp och gjorde mig iordning inför dagens läkarundersökning.

Undersökningen var klockan 12 så jag såg till att jag var nere i Stockholm halv 12. Det var tur det, för det tog mig en halvtimme att hitta rätt.

Läkarundersökningen gick smärtfritt och fort, dock inte kostnadsfritt :/ Jag fick göra en generell läkarundersökning; ögonkoll, öronkoll, reflexkoll etc. Sen fick jag göra en lugnröntgen och ta blodprov. Allt kommer att skickas direkt till ambassaden från läkaren så jag behöver inte göra ett skvatt mer. Dock rekommenderade läkaren mig att ta vaccin mot underlivscancer, gör jag inte det i Sverige kan det bli komplikationer i USA senare. Jobbigt värre men men, lika bra att göra bort det.

Sen kollade jag upp vägen till Amerikanska ambassaden och det var faktiskt inte vidare svårt. Däremot träffade jag en galen man på väg tillbaka. Först trodde jag att han ville fråga efter vägen till någonting men snart insåg jag att han försökte förklara för mig att han var Olof Palmes mördare. Weirdo!

Nu väntar jag på Sussie.. jag har lagat middag o sen blir det väl bara slappa. Vädret här i Stockholm är underbart, imorgon ska jag sola!! Sola sola sola hela dagen lång!

XOXO